papperskrafs

Jag har flyttat till en ny stad, och fått en hel ny livsstil än den jag hade tidigare.
Ingenting är som det var förut, och det finns både bra och dåliga saker med det.
Men ibland blir jag helt ställd och förvirrad och funderar över om folk tycker att man förändrats för mycket, eller på ett dåligt sätt.

Folk jag känner har på positiva fronter sagt att jag har förändrats, att jag har blivit mer social på ett bra sätt, och att jag blivit mer pryd på ett negativ sätt. Men det är saker jag inte tänker på, och saker jag inte "rår för". För det är ju endå så att jag umgås dagligen med nya människor som jag inte umgicks med tidigare, och de påverkar mig det kan jag inte förneka.

   Alla människor är dock bundna till att förändras, det går inte att komma i från. Vi är inte samma människor som var när vi gick på gymnasiet, för drygt ett år sedan. För vi umgås inte med samma människor längre, vi gör inte samma saker längre, och vi diskuterar inte samma "skvaller" från skolan, utan nu pratas det om andra saker som är relevanta.

För visst, jag lär mig nya saker. Jag bor i en ny stad, har nya vänner, men har er gamla vänner kvar, spelar i ett nytt lag som jag har askul med (men saknar de gamla tiderna med), har en kärlek, bor med en "ny kollektiv familj" fast jag saknar min riktiga familj, och går runt i en större stad. Så är jag endå den jag alltid varit.

Ibland saknar jag det gamla, även fast jag ibland mår så jävla dåligt när jag tänker på hur det var.
   Men allt varar inte föralltid, och ibland ska man menad att gå en annan väg.


Jag saknar er mina vänner, så jävla hårt, och ibland får jag skuldkänslor över att jag inte hinner ringa för att jag har så mycket igång hela tiden. Men det innebär inte att jag dissar er, utan tiden är knapp.
Jag hinner knappt ringa min mamma längre, som jag saknar och älskar så innerligt. Men thatäs the way it is.

I grunden är jag endå samma Fanny som är tidsnazist, och som kläcker ur sig lajja saker.
Glöm inte det.

Jag älskar er.