papperskrafs

Hola.
Sitter nu här, i Värnamo alltså, i mitt ungdomsrum. Kan man kalla det så?
Levde i detta rummet under hela min gymnasietid. Här har jag varit arg, skrikit, gråtit, skrattat, lett och varit lycklig. Men just nu finns det inte mycket kvar av allt det där. Alla foton som jag hade här finns numera i min lägenhet i Västerås, alla viktiga prylar, ljus, papper osv. Nu är det liksom bara ett tomt tråkigt skal jag befinner mig i, av det jag formades till. Nu är det Västerås som gäller, nu är det Västerås som ska forma mig.

Och på tal om Värnamo vs Västerås, är vinnaren lätt Västerås. Så fort jag satte mig på tåget "hem" började jag sakna Västerås. Så fort tåget gled in i Värnamo fick jag ångest. Verkligen excistensiell ångest. Verkligen ångest och störande objekt/ting/personer på harrys dessutom.

Det enda jag saknar är mina vänner, och min familj såklart. Men utöver det - nej inget.
Det är som att min självkänsla åker ner på samma sätt som den jag hade på högstadiet/gymnasiet så fort jag satte min fot på Värnamos mark. För här kan man  aldrig förändras, aldrig få en ny titel eller stämpel. Här ska man fortsätta gå med krökt rygg, för att vara osäker.

Nä ush och fy. I morgon åker jag hem till Västerås. Ja Västerås är mitt hem, efter bara en månad. Och där är jag den jag är, och där slipper jag bry mig.