All I ever wanted was my story to be told

Det var det här jag fruktade.
Att allt det här underbara skulle försvinna.
Sommaren har varit perfekt, jag kan tillochmed säga att jag älskar mitt liv. För allt har varit så fantastisk, kul, underbart och härligt. Flytit på, bekymmersfritt.
Men jag har varit så rädd för att uppskatta det, för jag har varit så jävla rädd att allt bra ska försvinna från mig. Rasa, falla sönder, försvinna och bli svårt.

Det var det här jag fruktade.
Det känns som allt ska rasa.
En fucking vecka kvar, och allt håller på och rasa.

Ta mig till Västerås nu. En en, en, en, en, en fucking kvar!
Men såklart, såklart ska det jobbiga komma upp och slita i mig sistan veckan.

Helvete!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0