papperskrafs

Den 23 september klockan halv åtta, år 2009 befann jag mig på ett vandrahem i Stockholm.
Jag och mina klasskompisar var på studieresa, och vi höll precis på och fixa oss i ordning för dagens aktiviteter.
Då plötsligt ringde mamma. Halv åtta på morgonen. Oehört lustigt.
"Hej" sa jag lagom förvånat, fast jag visste vad hon skulle säga.
"Morfar har dött. Han somnade in i natt".
En sekund av tystnad. Sekunden därpå. Hysteri och tårar som aldrig ville sluta.
Tårar som bara fortsatte hela dagen. Som försvann. En borttappad Fanny bland tankarna på alla aktiviteter. En Fanny som varken log eller skrattade på hela dagen. Som bara var. Borta. Precis som morfar.

Idag är det två år sedan min morfar gick bort, och det svider fortfarande lika mycket i hjärtat varje gång jag tänker på honom. Min morfar betydde nämligen väldigt mycket för mig, och det gör han än idag. Det svårt att förklara. Det är alltid svårt att förklara hur man känner. Men han var en sådann stor del i min barndom min morfar. Han var verkligen en fin människa.

Jag minns hur man som liten skit åkte ut till mormor och morfar på landet, och lekte med morfar i timmar. Det var bussen, det var dockhus, boul inomhus på helttäckningsmattan, fotboll, affär, allting. Vad helst jag ville.
Trotts att han var sjuk så ställde han upp så otroligt mycket för alla barnbarn, sina döttrar, mormor osv. Det är helt jävla sinnessjukt, att han orkade.

Men tids nog tog hans sjukdom honom, och han blev bara sämre. På slutet vart han jätte dåligt, och allt blev väldigt korrupt och hemskt det sista året. Men jag väljer att glömma bort tiden då han var sjuk, och istället fokusera på den friska morfar, den glade och pigga morfar som jag vill minnas honom.

Jag kommer aldrig sista gången jag såg morfar, då han log och tog sina varmar händer i mina.
Jag älskar dig morfar.
Jag glömmer dig aldrig. <3