papperskrafs

Jag minns det som det var igår. Den 4 oktober år 2007.
Jag satt i skolan och tittade ut genom fönstret och alla tankar snurrade i mitt huvud.
"Tänk om" "Tänk om" "Tänk om inte" "Tänk om" "Det är nog så" "Nej", "Jo"
   När lektionen var slut cyklade jag hem snabbare än jag någonsin gjort förut. Hjärtat bultade. Klumpen i magen växte. Klumpen i magen visste att "det nog var så".
   98 % säker sprang jag upp för trapporna, och låste sedan upp dörren. Med bultande hjärtat ropade jag ut i den tomma lägenheten "Hallå...mamma...hallååååå!". Inget svar.
Jag minns att jag gick in i sovrummet och såg papprena på den nybäddade sängen. Grönaktiga pappren. Grönakitga sjukpappren.

"INFORMATION TILL DIG SOM HAR BRÖSTCANCER".

Kabom sa det. Kabom sa det i hela jävla världen. Och jag föll handlöst över sängen. Tårarna sprutatde. KABOM sa det och jag tappade kontrollen. "Nej, nej, nej nej nej neeeeeeeej...." hulkade jag.

Två minuter senare torkade jag tårarna. Försökte att lugna mig. Behärska mig va fan som helst. Jag klev in i köket lyfte på luren och ringde till mamma. "Jo, cancer." "Det kommer gå bra". Okej. M. Säkert. Ja det löser sig.
Just då trodde jag att allt skulle gå åt helvete.
Det löste sig.

I lite mer i ett halvår, skakade ett litet fjuttigt papper om min familjs värld. Det var 4 år sen nu. Ett bröst mindre blev ett stort ärr. Behandlingar med gifter blev ett ärr med nytt hår. Lösa band blev starkare. Somliga vänner fick man mindre kontakt med.  Somliga blev ett ärr. En stark mamma, blev ännu mer starkare än tidigare.
Men nu är allt bara ett ärr, för ett halv år senare blev min mamma friskförklarad.

4 år senare tänker jag fortfarande på det som hände. Hur det jag aldrig trodde skulle hända, hände. Jag kan aldrig sluta tänka på det, och vill aldrig sluta tänka på det. För det som hände hände, och har gett mig och min familj en sådann starkare förståelse för vad livet är, och hur andra har det. Jag är så enormt tacksam över att min mamma klarade sig, för det finns så många som inte gör det. Min mamma sa hela tiden att "det löser sig, det ordnar sig" och det gjorde det. Mamma gnällde aldrig, och det visar så otroligt mycket på hur stark hon är.

Nu i oktober när det är bröstcancer månaden tycker jag det är extra viktigt att visa sitt stöd, eller ge en slant till bröstcancer fonden. Bröstcancer är inte så bara, det är precis som vilken cancer som helst. Det är precis lika viktigt. Jag har redan visat mitt stöd, och tänker fortsätta att göra det år ut, och år in.

Slutligen. Jag älskar dig mamma mest av allt. Du är världens bästa, du är min förebild i alla lägen, och det är så jävla stark. Tack för att du finns, och tack för allt du gör. Jag älskar dig. ALLTID.

<3