Politik
Säga vad ni vill om detta men jag började tänka på politik.
Jag började fundera på om jag ska bli politiskt aktiv igen, och faktiskt gå med i ett politiskt parti (vilket jag alltid ville förut men aldrig gjorde). Så här sitter jag alltså en fredagkväll och bläddrar igenom politiska pogram på webben. Funderar och tänker på vad jag står mellan två olika partier. Vilket håller jag mest med? Vad är bäst?
Sedan jag gick på mellanstadiet har jag varit mer eller mindre politiskt insatt och med näbbar och klor försvarat allt jag står för. Men någon gång på gymnasiet och framförallt i Västerås har jag börjat förstå alla nackdelar med att vara politiskt aktiv. Att välja sida. Att tycka fel eller rätt. Att man antingen är såsse eller borgarbrack. Att man ska vara tyst om sina åsikter bland kompisarna för att överleva socialt. Så nu är jag istället tyst och pratar aldrig politik med någon förutom min familj.
Men förut, på den gamla goda tiden var min bror min idol. Jag älskade hur han pratade om politiken, och älskade att han visade mig "det som jag nu tycker är bra i politiken". Jag lånade hans affisher och fäste upp dem på väggarna i mitt rum och smyckade mig med politiska symboler och kläder med budskap. Jag var tillochmed i en demostration, och gaddade mig gång på gång ihop mig med en i kompisgänget mot de andra om vad som var rätt eller fel.
Visst är det sjukt. Men jag saknar naiviteten, och mitt mod att våga stå för det jag tycker.
För nu sitter jag bara tyst om jag inte håller med. Visserligen har jag inte längre något förakt mot de människor som står för något annat än mig. Men vad spelar det för roll om man aldrig kan visa att man kan acceptera och tycka?
Jag började fundera på om jag ska bli politiskt aktiv igen, och faktiskt gå med i ett politiskt parti (vilket jag alltid ville förut men aldrig gjorde). Så här sitter jag alltså en fredagkväll och bläddrar igenom politiska pogram på webben. Funderar och tänker på vad jag står mellan två olika partier. Vilket håller jag mest med? Vad är bäst?
Sedan jag gick på mellanstadiet har jag varit mer eller mindre politiskt insatt och med näbbar och klor försvarat allt jag står för. Men någon gång på gymnasiet och framförallt i Västerås har jag börjat förstå alla nackdelar med att vara politiskt aktiv. Att välja sida. Att tycka fel eller rätt. Att man antingen är såsse eller borgarbrack. Att man ska vara tyst om sina åsikter bland kompisarna för att överleva socialt. Så nu är jag istället tyst och pratar aldrig politik med någon förutom min familj.
Men förut, på den gamla goda tiden var min bror min idol. Jag älskade hur han pratade om politiken, och älskade att han visade mig "det som jag nu tycker är bra i politiken". Jag lånade hans affisher och fäste upp dem på väggarna i mitt rum och smyckade mig med politiska symboler och kläder med budskap. Jag var tillochmed i en demostration, och gaddade mig gång på gång ihop mig med en i kompisgänget mot de andra om vad som var rätt eller fel.
Visst är det sjukt. Men jag saknar naiviteten, och mitt mod att våga stå för det jag tycker.
För nu sitter jag bara tyst om jag inte håller med. Visserligen har jag inte längre något förakt mot de människor som står för något annat än mig. Men vad spelar det för roll om man aldrig kan visa att man kan acceptera och tycka?
Kommentarer
Postat av: Robin
jag tycker allt börjar smälta ihop i en enda gegga. Sedan ändrar partierna sina partiprogram över åren hit och dit så att ställa sig på en sida är inget som kommer vara för evigt. Man får vara föränderlig och man får tycka en sak en dag och en annan den andra...för saker ändras. Våga tycka och säg emot om du tycker annat...det är ju genom dina åsikter och andras i en dialog som något nytt kan skapas :) Kör på! Jag vill höra din åsikter!...men räkna inte med att jag kommer vara tyst :P Jag kommer vilja ifrågasätta och diskutera säkert :)
Trackback
