När man aldrig blir nöjd.
Äntligen är våren här, och med allt som det innebär ; träning.
Träningsnarkomanen i mig har vaknat till liv, och jag försöker ge allt vad gäller volleybollen, promenader och löpning!
Trotts att flyter på till, så ska det endå svajja och sabbas.
Löpningen är bra, det funkar och disciplinen finns där. Men dum som jag är, så klarar inte kroppen av att jag springer på asfalt, och knäna tar där med stryk. Så när jag väl kommer till volleybollen och ger gärnet så känns det som knäna stoppar mig lite, för att jag ska kunna ge det lilla extra. Visst är jag nöjd, men hur kan man vara nöjd när knän som cpar runt?
Ja gud jag vet inte... jag blir väl aldrig nöjd. För det blir man aldrig.
Men det värsta av allt är att allt med SM börjar glida runt på hal is! Nu är det inte 100 % säkert att vi kommer iväg, utan bara 50 % säkert. Så nu blir jag riktigt frustrerad och besviken.
Jag MÅSTE iväg till SM, det är inget snack om saken. Jag MÅSTE!
Fuck.
