papperskrafs

I min lilla stad där jag bor känner alla, alla.
Där hälsar folk på en fast de inte känner en, de hälsar mest för att man vet vem man är.
I min lilla stad där jag bor vet de flesta hela ens livshistoria, och alla är naiva och tror att man är samma person som man var för 10 år sen. Man kan inte förändras här. För det spelar endå ingen roll, för det är den man var som räknas. Kliver du in i en roll kan du aldrig kliva ut från den.

I min lilla stad där jag bor, ser man alltid minst en person som man på något vis kan relatera till. Det spelar ingen
roll om man ska köpa mjölk på hemköp, för det finns ALLTID någon som du vet något om.

I den här stan kan man inte heller glömma och gå vidare, eller jo. Man kan titta bort, skruva lite på sig. Fundera över "VA FAN GÖÖRU HÄR?". För kommer man tillbaka från sin flykt blir man samma person som man alltid var.
Och de människorna man någon gång haft något med, de förblir alltid "de där där människor man hade något med".

På sommaren är det värst, då kommer de flesta tillbaka, och då träffar man de där människorna man "hade något med". De där människorna man lipade över, skämdes över, de man ångrade.
Idag träffade jag 2 sådanna. Och jag skruvade på mig, låtsades vara ap-intresserad av det jag snackade med kompisen om och låtsas vara så jävla cool.

En ny stad, innebär en ny början. Då slipper man de där situationerna, att tänka på de som gjort tonårstiden så jävla bra, så jävla jobbig och allt. Så slipper man skruva på sig sådär mycket nästa gång.