papperskrafs

Okej, jag har faktiskt inget favorit minne, eller jo det har jag säkerligen. Dock är de minnet säkert allt för "privat" för att lägga ut här. Men jag kör ett helt annat.
Först tänkte jag skriva om när jag och Dajla trodde vi såg en björn när vi cyklade, men nä jag tar något annat istället.

Ett av mina favorit minnen är från förra sommarn i Agusti samband med Way out West.
Jag, Viggan och Camilla åkte hem från kvällens konserter och funderade på att gå någon klubb med konsert.
Vi hoppade in i en knökafull spårvagn och stod och trängdes.
Jag höll i mig i ett räcke, och brevid mig stod en kille med lite baggy jeans osv och förde ett samtal med någon random person. Efter att jag åkt ett tag och ramlat in i killen ett x-antal gånger så försökte jag placera killens dialekt. Det var ganska svårt, men jag kände igen hans dialket endå och hela hans sätt att prata på.
Slutligen  slog mig det att det var Frej Larsson från maskinen och SMK.
För att vara säker på det så kollade jag in honom, men jag såg aldrig hans ansikte. Tills slut frågade jag honom endå, och då visade det sig att det var han.
   När han vände sig om ville jag skrika, och det gjorde jag nästan. Jag blev alldeles skakig i kroppen och fick ett lyckorus i hela kroppen.
   Viggan tog en bild på oss innan vi skulle av, och när jag hoppade av spårvagnen var jag helt hyper, varpå Frej också skulle av på samma station och flinade som fan åt mig. Han frågade mig om jag visste var avenyn låg i förhållande till den platsen vi var på, men eftersom vi inte visste vart den låg så kunde vi inte hjälpa honom.
Grejen var den att vi frågade om vi kunde hänga med honom till hans spelning trotts att vi inte var 23, och han sa att han hade kunnat fixa det. Men eftersom han hade bråttom iväg så hade han inte tid med att släpa runt på oss.
Förstårligt förståligt.

Resten av kvällen var jag hög av lycka och myntade mitt begrepp "OH MY JESUS!"
Och där han ni alltså förklaringen till varför jag säger så...